I söndags, så ringde min mamma och berättade att Viggo, vår familjehund, var hos veterinären. Han hade haft blodig diarré och minskat i vikt. Så mina föräldrar körde in honom till Helsingborgs veterinär. Sedan fick Viggo stanna över natten för bevakning.
Nästa dag ringde min mamma återigen och berättade att Viggo inte mådde så bra. Han hade tydligen fått cancer i blodet. Det fanns två alternativ: Chemo-terapi eller avlivning. Det var liksom 50/50 % chans ifall de skulle försöka bota hans cancer. Så mina föräldrar valde att avliva honom. Han var även tio år gammal, så de ville inte heller att han skulle behöva lida i onödan ifall chemon tog hårt på honom. Veterinären tyckte även att det var ett bra beslut.
Jag önskar dock att jag var där innan han avlivades. Att få klappa och krama om honom en sista gång. Mina föräldrar var inte där då de inte klarade av det, vilket är förståeligt. Men jag tänker även på Viggo, som hade varit ensam sedan söndagen då han lades in. Jag önskar att även han fick se oss en sista gång. Blir alltid så ledsen att tänka på att han var ensam de sista timmarna och undrade säkert när han skulle få åka hem, men ingen var där, förutom veterinärerna.
När jag väl fick veta att det var gjort, usch, tror inte att jag har gråtit så mycket på väldigt länge. Det känns bättre idag, men så fort man tänker på det, så blir man fortfarande lite ledsen.
Tanken att aldrig få se honom igen, känns bara rent ut av för jävligt och underligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar