Det här med jobb...

Då och då kan jag inte hjälpa att få en sådan depression av allt det här med jobb o.s.v. Jag arbetslös och har varit det många år nu. Jag har endast haft ett enda jobb i hela mitt liv och ja, det känns lite pinsamt. Jag jobbade på Findus vid färdigmatsavdelningen och det var det värsta jag någonsin hade varit med om. Jobbet i sig var inte hemskt, men de som jobbade där var inte så speciellt trevliga. Jag jobbade även natt, vilket jag aldrig kommer vilja göra igen! Jag trodde att det inte skulle vara någon problem alls, då jag är en nattmänniska. Men känslan att stå där och jobba, två på natten, medan alla man känner ligger och sover, var en hemsk känsla. Det enda positiva var att man tjänade bra, men inte ens det gör nattskift värt det. Jag hade ångest varje dag innan jag skulle åka till jobbet. Att stå där, så många timmar och bara glo ner på åkbandet och samtidigt stå bland otrevligt folk, usch. Men jag jobbade bara där i två veckor. Jag tror det var en sådan provanställning. Och väl på sista dagen, fick jag veta att jag inte passade för jobbet. Jag brydde mig egentligen inte, men samtidigt kände man sig ändå lite förnärmad, då man ändå jobbade hårt. Jag fick knappt någon hjälp där heller, ingen information vart saker stod o.s.v. När jag fick uppdrag att hämta en viss sås till en maskin eller liknande och inte kunde hitta den, eftersom ingen sa åt mig vart den fanns, så blev folk bara irriterade och suckade högt och hämtade saker själv. Jag fick en gång ansvaret att fylla på med papperstallrikar i en maskin som var känd för att krångla. Då såklart fastnade en tallrik och jag försökte få ut tallriken och lägga dit nya snabbt som det bara gick. Men jag hade problem med att få ut tallriken. Folk som också jobbade på samma station som mig, stod bara och glodde på. Tillsist var det en äldre man som reste sig för att hjälpa mig, men en kvinna, som såg sig själv som ledaren, skrek åt honom med sin grötiga skånska, att inte hjälpa mig, för det kunde jag själv fixa, tydligen. Mannen sa då att jag inte kunde fixa allt det själv, men kvinnan sa då bara till försvar, att det spelar ingen roll och beordrade honom att sätta sig ner på sin plats. Usch, för den kvinnan, jag hatade henne. Jag kunde inte ens få på snabbt på toaletten innan jobbpasset startade. Jag skyndade mig till toaletten och hörde någon skrika högt åt mig. Hon sa att jag inte fick gå någonstans för jag skulle jobba. Jag orkade inte säga emot så jag lunkade tillbaka till stationen och kände bara hur känslor vällde över mig. Jag önskar ibland att jag anmälde det hela, men då brydde jag mig inte, för jag skulle ändå snart sluta. Jag var verkligen glad för att sluta där!

Idag, så sitter jag här... 25 år och har ingen jobb alls... Det mesta beror på att jag har ingen aning om vad jag vill göra. Det finns absolut inget som intresserar mig. Det finns inga utbildningar som jag vill ta. Och jag vill inte heller bara ta ett vanligt jobb, som jag vet att jag troligen inte kommer trivas med. Det hela är så komplicerat. Det är inte så att jag inte vill jobba, för det vill jag, mest för att tjäna pengar dock. Men jag vill gärna kunna hitta ett jobb där jag vet att jag kommer att trivas. Jag vet att många tar vilka jobb som helst bara för att kunna klara sig. Men jag kan bara inte det... Och jag hatar mig själv för det ibland. Jag har tur som lever med en sådan underbar person som min sambo. Han vet hur jag känner mig och klandrar mig inte. Han är ingen sådan som tycker att jag är en parasit som lever på hans lön, som de flesta andra hade tyckt. Han stödjer mig i vårt och torrt. Han är alltid den person som får mig på bra humör efter att jag har sjunkit ner i denna jobb-depression.

Det tar på mig mycket då och då. De flesta dagar, så är jag lycklig och hur glad som helst. Men sedan är det något som får mig att tänka på pengar/jobb/framtid och då sjunker jag in i en depression igen. Jag hade älskat att få vara hemmafru, då jag gillar att gå hemma och städa och fixa. Men då tänker man att ifall man aldrig får ett jobb, så får man inte heller pensionpengar... Och vad händer ifall min sambo dör innan mig?? Kommer jag vara fattig? Kommer jag ens att klara mig? Bara att skriva detta får mig att vilja lägga mig ner i sängen och gömma mig under täcket. Jag hatar att vara vuxen! Jag hatar alla dessa ansvar man har som vuxen! Jag vill bara kunna vara barn igen och leva hos mina föräldrar och leka med mina leksaker och ha ingen ångest som helst i hela världen. Men tyvärr, det kommer aldrig att hända.

Ni kanske bara tänker: "Men om detta tar så mycket på dig, varför inte bara väx upp och ta ett jobb då??" Jag önskar verkligen jag kunde det, men jag vet varken ut eller in. Jag önskar att vi kunde vinna flera miljoner i Triss, så att man kunde klara sig länge utan att jobba.

Det är ganska lustigt, det finns mycket jag gillar, men inget som jag skulle vilja jobba med. När jag var liten så ville man såklart vara veterinär eller djurskötare. Men idag så är det inget jag vill jobba som. Djurskötare hade nog varit ganska kul, men problemet är att jag vill verkligen inte jobba på helger i hela mitt liv och plus så vill jag inte flytta till en stad där det finns ett zoo. Ja, det här med att inte jobba på helger är ganska viktigt för mig. Det kan tyckas fånigt, och det förstår jag. Men vi lever bara en gång och jag vill inte slösa bort mina helger på att jobba, då man kunde vara hemma. Jag vet att man kommer att vara ledig mitt i veckan i stället. Men jag vill vara ledig i helgen och inte på tisdag eller torsdag.

Jag önskar att man vore rik, med oändligt mycket pengar! Då skulle alla dessa hemska tankar och känslor försvinna för gott...